Bättre illa fäkta än fly

När jag cyklade hem igår kväll var jag så sprängfylld av lycka att jag till slut förstod: jag har hittat rätt. Det jag har och det jag är är så fantastiskt bra!

Men oj så det kan slå om. Träffade M på festen i kväll och helt plötsligt börjar jag tvivla på mig själv och mina val och lyckan gick ur mig som luft ur en punkterad cykelslang. Jag ville bara försvinna, falla ihop i en liten orörlig hög och låta mitt jag för alltid sväva ut i universum och smälta bort. Bort från alla människor som kan döma och fördöma.

Det är ju det jag gör hela tiden. Lyckan av att cykla i rasande fart genom landsbygden är lyckan av att anstränga sig så hårt att ingen tanke på omvärlden får plats i medvetandet. Lyckan av ett Friskispass är lyckan av att försvinna i en homogen folkmassa där ingen dömer. Lyckan av att flytta utomlands är lyckan av att tillfälligt vara unik och inte jämförbar.

Det räcker nu! Det jag har är för värdefullt för att offra denna gång. Jag måste stanna och finna ett sätt att fly de krav jag ställer på mig själv utan att fly geografiskt. Det är det värt den här gången för jag har funnit något viktigt. jag har funnit mig själv.