Bättre illa fäkta än fly

När jag cyklade hem igår kväll var jag så sprängfylld av lycka att jag till slut förstod: jag har hittat rätt. Det jag har och det jag är är så fantastiskt bra!

Men oj så det kan slå om. Träffade M på festen i kväll och helt plötsligt börjar jag tvivla på mig själv och mina val och lyckan gick ur mig som luft ur en punkterad cykelslang. Jag ville bara försvinna, falla ihop i en liten orörlig hög och låta mitt jag för alltid sväva ut i universum och smälta bort. Bort från alla människor som kan döma och fördöma.

Det är ju det jag gör hela tiden. Lyckan av att cykla i rasande fart genom landsbygden är lyckan av att anstränga sig så hårt att ingen tanke på omvärlden får plats i medvetandet. Lyckan av ett Friskispass är lyckan av att försvinna i en homogen folkmassa där ingen dömer. Lyckan av att flytta utomlands är lyckan av att tillfälligt vara unik och inte jämförbar.

Det räcker nu! Det jag har är för värdefullt för att offra denna gång. Jag måste stanna och finna ett sätt att fly de krav jag ställer på mig själv utan att fly geografiskt. Det är det värt den här gången för jag har funnit något viktigt. jag har funnit mig själv.

Jag är större klimatbov än medelsvensson

Jag kan lika gärna böra spola ner målarfärg i avloppet, ha TV:n på hela dagarna och köra bil till kvartersbutiken (om jag nu hade haft en bil). Ingenting jag gör i god avsikt att negativt påverka min miljö så lite som möjligt spelar någon som helst roll om jag flyger mer än 20 timmar per år. Och hur många år jag än sprider ut mitt senaste års flygresor, kommer jag nog aldrig komma under ett snitt på 20. Var är nu min motivation till att källsortera?

Welcome to the Matrix

Jag skulle egentligen kunna skriva vilken dynga som helst här, det är ju ingen som läser denna blogg ty det skrivs ju aldrig något... Men vill i alla fall skicka ut ett rop i cyber-rymden:

STOPP! Märker inte folk hur maskinerna tar över? Såg en glimt på dumburken för ett tag sedan om hur grisar slaktas av robotar och maskiner och läste i den Ny Teknik jag hittade på köksstolen om hur de nu kan vallas och matas av en annan robot. Robotar svetsar, mjölkar och diagnostiserar... Snart finns det inga människor kvar i någon produktionskedja över huvud taget, och i och med våra senaste succéer med att skapa robotar som kan lära sig genom att imitera likt små barn börjar framtiden se ut som tagen ur The Matrix. Eller Terminator. Välj själv!

Ja, jag överdriver. Inte tror jag robotarna kommer ta över världen, men man måste stanna upp och fundera ibland. Ska vi verkligen ta bort all mänsklighet ur produktionskedjan när det gäller vår mat? Den senaste matningsroboten för frigående eko-grisar är en fantastisk uppfinning på alla sätt och vis, men vart kommer det leda? Redan idag vet vi inte var vår mat kommer ifrån, hur den tillverkats, hur djuren slaktats, eller ens vad det vi stoppar i oss innehåller. Om vår plan är att så småningom gå över till näringslösningar och små piller som kost så är vi på rätt väg.

Låt oss ändra på den trenden! Det ska inte behöva vara så kämpigt att ha en relation med det vi stoppar i oss, men det är det. Så, upp till kamp! Upp till kamp!

PS: Om det här inlägget spårlöst försvinner efter kort tid online... då vet vi att maskinerna redan tagit över.

Fredag kväll och ett halvt kilo vintruvor har jag stoppat i mig för att bli på bättre humör. Fungerar inget vidare. Känner mig bara ensam och ogillad, trots att V ville att jag skulle med ut, att jag ska spendera hela morgondagen med T och att R erbjuder sig att komma över senare för att ge mig en kram. Det är en kväll när gräset är neongrönt och fluffigt på andra sidan och brunt och nedtrampat på min sida och tankarna om att det är mycket bättre att vara någon annan ligger på lur. Jag tycks inte kunna kombinera mina egna udda intressen och att vara en person i starkt behov av sällskap, för sällskapet delar sällan intressena, och jag förstår ärligt talat inte meningen med att göra något ensam. Jag gör gärna någonting själv däremot. Men det är ju för att man lär känna nya människor då!

Då är frågan:
1) Har alla andra ett bättre liv än jag?
2) Är alla andra bättre på att njuta av det liv de har?
3) Har jag skaffat mig alldeles för höga krav på vad ett bra liv är?

Läste i DN att det är så skönt att klia sig för det får oss att sluta tänka jobbiga tankar. Ska nog ta och klia mig ordentligt i huvudet sä kanske jag mår bättre sedan.

Mitt huvud spricker av alla alternativ

Jag tror på valfriheten, personlig integritet och att jag ska få behålla mer pengar om jag arbetar duktigt. Men jag tror också på latheten.

Lathet är det som drivit mänskligheten framåt i alla tider, från att vi slapp leta så mycket efter mat om vi gick över till mer energirik animalisk kost som halvapor till industrialiseringen som satte oss ned och lär våra rumpor växa i takt med den förbättrade ekonomin. Latheten är också vad som får mig att föredra en politik som lägger sig i mina privata angelägenheter och "begränsar" min möjlighet till fria val.

Läser nu i DN om miljömärkt inredning och tänker att det borde vara det naturligaste i världen att köpa just sådan. Jag skulle personligen aldrig hälla ut en hink gift i avloppet, så varför ska jag då köpa en soffa i vars tillverkning samma hink släpptes rakt ut i en kinesisk flod? Eller ett brasilianskt träd, hem för många oskyldiga varelser och nödvändigt för vårt syrebehov sågats ned och inte återplanterats? Så jag är jättepositiv till miljövänliga möbler, men det finns bara inte plats i mitt huvud eller ork kvar att tänka igenom alla miljöaspekter varje gång jag impulsköper en lampkärm. Personlig frihet att utöva min konsumentmakt i all ära, men jag skulle föredra att lägga det på ett beslutsfattande organ att bara förse mig med med bra alternativ, så skulle jag slippa fundera på det själv när jag står där i kassan. För jag är lat!

Oförklarlig lycka och funderingar på att doktorera

Sämeltisdag? Fettisdag heter det visst. Eftersom jag varken tycker om grädde, mandelmassa, kardemumma eller vitt bröd så blir det en bit chokladtårta innan fastan börjar imorgon. Inga religiösa skäl, bara min årliga önskan att få ut sockerberoendet ur systemet.

Ibland kan man vara tacksam för sina svängande hormonnivåer. Vaknade så lycklig så jag kunde spricka och vandrade iväg som på ett chokladknarkat rosa moln mot Södra Station i morse, betraktandes taken längst med vägen. Tre år har jag bott här och aldrig har jag sett de spännande tornen som smyckar Götgatans himmel.

Sen blev jag lite inspirerad att doktorera i biomaterials bioegenskaper. Jag har nog aldrig tidigare funnit något så intressant som jag vill vara med att utveckla. Men sen såg jag foton på hur labbmiljöerna så ut och påmindes åter igen om hur mycket jag avskyr de där instängda miljöerna och hummande maskinerna. Vi får se hur långt denna galenskap kommer gå.

Jag har lite tårta kvar. Vem vill hjälpa mig genom att äta upp den?

Stressen ligger inte långt under ytan

Sitter här i lugn och ro och äter min frukt och havre (pålägget tog slut så jag får hitta på en annan frukost) när jag helt plötsligt får se två rader i tidningen: Bästa studenterna får både pengar och jobb. Är säker på att det handlar om ABBs tävling om årets teknologstudent 2008. Den som jag funderade på att söka men glömt bort.

Stressen, de där obehagliga oroliga känslorna, väller från magen upp i bröstet. Varför har jag inte sökt? Måste hinna, måste hinna! Sen kommer del två: Men jag skulle ju aldrig bli vald! Det går inte att ha så himla bra betyg när jag inte stannat i Sverige tillräckligt länge under utbildningen. Och jag kan ju bara jämföra mig med alla supermänniskor med toppbetyg, tolv kårengagemang och ett trettonde engagemang inom badminton på professionell nivå. Exempelvis. Det är för sent! Jag kommer adrig komma ikapp. Hur mår man bra om man inte är bäst på allt? Hur går man tillbaka till att äta frukost i lugn och ro?

Sugen på att tatuera mig

Såg en glimt av "Miami Ink" och började fundera på att det inte är så omöjligt att tatuera sig. Och jag kanske vill, nu när jag äntligen vet vart den ska sitta. Hittills har tankarna på tatueringar alltid mynnat ut i att jag inte hittat en enda fläck på kroppen där en tatuering skulle vara snygg på en 70 årig mullig tant (för det blir jag om 45 år). Men nu har jag funnit den. Fotsulan!

Det enda problematiska är att den är så känslig. Kan man smörja in foten med något bedövande, eller förtar man då hela meningen med att tatuera sig. Smärtan kanske är det ultimata provet för att visa sig värdig sitt permanenta konstverk.

Att offentliggöra eller inte offentliggöra...

... är den svåra frågan.

Att jag inte ska ha mitt namn skrivet är ju uppenbart, tänk om en framtida arbetsgivare hittar mig här... Det är ju av den anledningen jag vägrar Facebook (förutom min uppenbara lathet att engagera mig i ytterligare tidsödande aktiviteter). Men ska jag viska i mina vänners öron att jag börjat tömma mitt innersta online? Det är ju just där skon klämmer: Om vännerna vet vågar jag ju inte skriva allt, men om jag inte berättar för någon så kommer heller ingen att läsa. Vad är det då för mening med att skriva?

Start på bloggandet

Efter otaliga morgnar filosoferandes över tekoppen vid frukostbordet... Så föds Hormonsvaj! Är det bara jag? Dessa humörsvängningar tar kål på mig! Ena dagen är jag glad som en norska på uppåttjack och nästa dag vaknar jag som en finska som insett att morgonkaffet är slut. Medicinen kanske kan vara denna korsning av dagbok och syjunta. Den som överlever östrogenet får se.