Funderingar i solen

Idag kom jag äntligen iväg till Ågesta och kunde ligga och naturista mig ett tag. Blev så fruktansvärt glad av att träffa Kalle där och få lite sällskap. Jag har ju blivit helt utfryst av alla andra som jag brukade träffa där och nu när jag satt där ensam var jag hela tiden nervös för att träffa på ¤. Jag respekterar att han inte vill ha mig i närheten så jag försöker hålla mig undan så mycket det går, men jag vill ju samtidigt kunna åka och sola på den enda strand jag känner till.

Medan jag var på stranden började jag osökt tänka på sex (måste vara alla nakna kroppar :) )och rannsaka de senaste fem åren av mitt liv. Det var några år då jag bara var tvungen att leka av mig, bygga självförtroende och känna mig sexig och åtråvärd. Det var också några år då jag helt glömde anledningen till att ha sex: att man faktiskt vill! Nu kan jag gott säga att jag inte vill längre. Det jag vill är att börja om från början. Första kyssen. Hångla en massa. Hångla på fester. Bli kär. Och SEN kanske hamna i säng. Jag har tröttnat på att vara så vuxen och nu vill jag tillbaka till naiviteten, nyfikenheten och upptäckslusten. Och bort från idén om att jag ska ha sex för att jag borde. Dags att börja ta hand om mig själv.

Besvikelser och öländska grisar

Var på en ekogård på Öland efter midsommar, Solberga gård, och träffade glada grisar och åt sommarens godaste gubbar. Och jag tror inte på att människor ändrar sitt beteende av ideologiska skäl om de inte kan vinna sympati eller har ett bra alternativ. Jag tror heller inte köttindustrin kommer förändras om den inte har ett ekonomiskt incitament. Därför vill jag investera i detta sätt att föda upp grisar, men hur gör jag det? Äter jag upp en (finns ett visst motstånd här) så kommer en annan kund bli utan och sponsra grismisshandel. Gör jag det inte uppmuntras inte denna näring. Det är ett dilemma.

Det är bra med besvikelser. Med besvikelser kommer reflektion och med reflektion kommer insikt. Jag inser att jag kan bli kär snart och jag ser att det inte är besvarat. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det. Jag blir nästan aldrig kär så jag vill bara låta det komma, marinera i känslan, njuta av pirret i magen och spänningen i huden varje gång vi rör varandra. Samtidigt bådar det inte gott och jag borde hindra detta innan det gått så pass långt att jag blir ledsen och besviken och riskerar att återigen bli emotionellt handikappad i flera år framöver.

Men att leva emotionellt platt? Är det bättre att döva sina känslor än att uppleva både ruset och besvikelsen? Eller är det bra att medvetet öva känslolivet? Jag tror på det sista.