Var på en ekogård på Öland efter midsommar, Solberga gård, och träffade glada grisar och åt sommarens godaste gubbar. Och jag tror inte på att människor ändrar sitt beteende av ideologiska skäl om de inte kan vinna sympati eller har ett bra alternativ. Jag tror heller inte köttindustrin kommer förändras om den inte har ett ekonomiskt incitament. Därför vill jag investera i detta sätt att föda upp grisar, men hur gör jag det? Äter jag upp en (finns ett visst motstånd här) så kommer en annan kund bli utan och sponsra grismisshandel. Gör jag det inte uppmuntras inte denna näring. Det är ett dilemma.
Det är bra med besvikelser. Med besvikelser kommer reflektion och med reflektion kommer insikt. Jag inser att jag kan bli kär snart och jag ser att det inte är besvarat. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det. Jag blir nästan aldrig kär så jag vill bara låta det komma, marinera i känslan, njuta av pirret i magen och spänningen i huden varje gång vi rör varandra. Samtidigt bådar det inte gott och jag borde hindra detta innan det gått så pass långt att jag blir ledsen och besviken och riskerar att återigen bli emotionellt handikappad i flera år framöver.
Men att leva emotionellt platt? Är det bättre att döva sina känslor än att uppleva både ruset och besvikelsen? Eller är det bra att medvetet öva känslolivet? Jag tror på det sista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar