Någonstans inne på andra glaset grönt portugisiskt vin får jag frågan: Are you possessive? Och där har nog Rui satt fingret på vad som gjort att jag ofta allt för länge hållt fast vid omöjliga förhållanden och allt för sällan levt ut tillfälliga begär. En kyss behöver inte vara mera än en kyss, men någonstans i livet fick jag det där om bakfoten. Varför? När det jag mest av allt vill ha är att ge och få kramar.
Bra att han var där att krama på för det behövdes en när jag fick reda på hur oönskad jag kan vara. ¤ är så illa däran just nu att, trots att jag inte tror att han kommer till ¤ imorgon, så kan han inte tillåta att jag kommer dit och umgås med hans vänner. Det gör mig mentalt utmattad att ens försöka tänka på detta. Min empati sträcker sig tyvärr inte till långsinthet. Då är ju Felicia fantastisk som har så pass mycket energi att hon orkar fatta beslutet att köra middag hos sig istället som jag kan komma på. Det gör mig fantastiskt glad att verkligen känna att någon vill ha mitt sällskap. Bra att lägga in som en mental anteckning till nästa gång jag känner mig låg och allmänt ointressant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar