Träffade en förebild på vägen upp till Hamra imorse. Det var en av katterna som var ute och rörde på sig. När hon såg mig reste hon på sig och gick målmedvetet fram halvägs emot där hon ålade sig ner på marken. En diskret om än självklar invit till att klappa och klia. Jag skulle inte vilja säga att hon tiggde, utan bara lade sig ner och väntade på vad hon ansåg självklart när hon såg någon som möjligen kunde bidra med lite kel. Inte kan jag stå emot en så naiv attityd... Jag smekte henne försiktigt över ryggen och kliade henne bakom öronen, och precis när jag började känna mig trygg och uppskattad så falnade hennes intresse, hon reste sig, och gick iväg. Kvar stod jag, lite vimmelkantig, väldigt snopen, och samtidigt, lyckligare.
Jag måste säga, att jag relationsmässigt känner mig som den där katten och hoppas att de jag träffar känner sig som jag kände mig i morse.
Själv känner jag mig lite omtöcknad efter att ha gjort upp med A om att vi ska lägga ner det intima i vår relation. Helt rätt förstås, men självförtroendet har varit bättre om jag ska vara ärlig. Det tillfälliga botemedlet choklad, extrem träning och nätragg av det väldigt snygga men lite enkelspåriga slaget är inte riktigt lösningen kanske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar