Funderingar i solen

Idag kom jag äntligen iväg till Ågesta och kunde ligga och naturista mig ett tag. Blev så fruktansvärt glad av att träffa Kalle där och få lite sällskap. Jag har ju blivit helt utfryst av alla andra som jag brukade träffa där och nu när jag satt där ensam var jag hela tiden nervös för att träffa på ¤. Jag respekterar att han inte vill ha mig i närheten så jag försöker hålla mig undan så mycket det går, men jag vill ju samtidigt kunna åka och sola på den enda strand jag känner till.

Medan jag var på stranden började jag osökt tänka på sex (måste vara alla nakna kroppar :) )och rannsaka de senaste fem åren av mitt liv. Det var några år då jag bara var tvungen att leka av mig, bygga självförtroende och känna mig sexig och åtråvärd. Det var också några år då jag helt glömde anledningen till att ha sex: att man faktiskt vill! Nu kan jag gott säga att jag inte vill längre. Det jag vill är att börja om från början. Första kyssen. Hångla en massa. Hångla på fester. Bli kär. Och SEN kanske hamna i säng. Jag har tröttnat på att vara så vuxen och nu vill jag tillbaka till naiviteten, nyfikenheten och upptäckslusten. Och bort från idén om att jag ska ha sex för att jag borde. Dags att börja ta hand om mig själv.

Besvikelser och öländska grisar

Var på en ekogård på Öland efter midsommar, Solberga gård, och träffade glada grisar och åt sommarens godaste gubbar. Och jag tror inte på att människor ändrar sitt beteende av ideologiska skäl om de inte kan vinna sympati eller har ett bra alternativ. Jag tror heller inte köttindustrin kommer förändras om den inte har ett ekonomiskt incitament. Därför vill jag investera i detta sätt att föda upp grisar, men hur gör jag det? Äter jag upp en (finns ett visst motstånd här) så kommer en annan kund bli utan och sponsra grismisshandel. Gör jag det inte uppmuntras inte denna näring. Det är ett dilemma.

Det är bra med besvikelser. Med besvikelser kommer reflektion och med reflektion kommer insikt. Jag inser att jag kan bli kär snart och jag ser att det inte är besvarat. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det. Jag blir nästan aldrig kär så jag vill bara låta det komma, marinera i känslan, njuta av pirret i magen och spänningen i huden varje gång vi rör varandra. Samtidigt bådar det inte gott och jag borde hindra detta innan det gått så pass långt att jag blir ledsen och besviken och riskerar att återigen bli emotionellt handikappad i flera år framöver.

Men att leva emotionellt platt? Är det bättre att döva sina känslor än att uppleva både ruset och besvikelsen? Eller är det bra att medvetet öva känslolivet? Jag tror på det sista.

Smarriga dag

Jag njuter nästan mer av att laga maten än av att äta den, för då blir man bara tråkigt mätt och uppskattar den inte lika mycket. Men kvällens rostade rödbetor med färst getost låg väl på tungan. Experimentet med tofu, vaniljglass och jordgubbar likaså. Konsistensen blev lite grötlik, och jag skulle nog gärna övervägt det som alternativ till frukost, om jag inte hade en inneboende spärr mot att äta glass till frukost.

Är den platoniska kärleken den enda sanna kärleken? Jag har lagt märke till en trend i mitt kärleksliv, eller i bristen av det. Förälskad har jag bara blivit i dem jag av någon anledning inte legat med till en början eller någonsin. Betuttad eller plågsamt besatt enbart av dem som lite lagom ratar mig. Småkär kanske i den ende som jag lyckats avsluta det sexuella förhållandet med utan konflikt.

Är det så att jag inte tillåter mig att släppa fram känslor när jag riskerar att bli ratad? När det finns en risk för att jag blir besviken? Och att sex någonstans hos mig har stor betydelse? Sant är i alla fall att det förvirrar, och det tror jag till stor del har att göra med den utmaning jag är i sängen. Då är det självklart att det är en fördel att jag blir kär innan jag måste tampas med min egen kropp. Och inte så konstigt att jag tillåter mig själv att till 100% uppskatta den som inte längre kopplas ihop med min besvikelse över min egen kropps nycker.

Så ja, i mitt fall är den platoniska kärleken den sanna kärleken. För den är obefläckad och kan baseras på min rena uppskattning av den andres person.

Att komma ut ur garderoben innan man gått in

"... jo, jag är vegetarian."

Jag känner mig allid lite av en hycklare och ganska nervös vaje gång jag drar till med den kategoriserande beskrivningen av mina matprefernser. Men det är så mycket lättare än att gå in på långa beskrivningar av vad jag vill och inte vill äta utifrån vad som jag anser vara ritkigt och rätt. Att bli någon form av icke-kött-ätare med en hel del andra begränsningar på köpet är någonting jag jobbar mot, men jag är ännu inte där. Det finns fortfarande kött kvar i frysen sen en evighete tillbaka som jag borde äta upp, och jag kan emellanåt anse att det är helt OK att äta vildjagat, så jag lever ju inte som vegetarian privat. Och så okapabel som jag är att ljuga så känns det alltid som att jag kommer att bli påkommen och utskälld för onödigt besvärande av kökspersonal när jag vid bjudningar säger att jag är vego. Får man komma ut med att vara vegetarian innan man faktiskt har blivit det?

Det är så mycket som blir svårare när man säger "jag är" istället för "jag äter" eller "jag dras till". Det är så mycket mer än bara preferenser som folk lägger i begreppen, och det är inte alltid man kan uppfylla de förväntningar på ens person som uppstår när man ÄR någonting.

Som när jag berättade för vännerna att jag tycker on tjejer likväl som killar. Många gömmer sig i garderoben länge och kommer inte ut med sanningen om vad de gillar förrn de nästan är på väg att gifta sig. Jag gör tvärt om. Kommer ut innan jag ens gått in. Och det är nervöst, för jag har väldigt lite att stå på. Jag bara vet att jag attraheras av tjejer med, och den insikten var det bästa som hänt mig, men jag har aldrig fått chansen att se hur långt det leder. Vågar jag då vara öppen med det?

Dags för mera kramar

Någonstans inne på andra glaset grönt portugisiskt vin får jag frågan: Are you possessive? Och där har nog Rui satt fingret på vad som gjort att jag ofta allt för länge hållt fast vid omöjliga förhållanden och allt för sällan levt ut tillfälliga begär. En kyss behöver inte vara mera än en kyss, men någonstans i livet fick jag det där om bakfoten. Varför? När det jag mest av allt vill ha är att ge och få kramar.

Bra att han var där att krama på för det behövdes en när jag fick reda på hur oönskad jag kan vara. ¤ är så illa däran just nu att, trots att jag inte tror att han kommer till ¤ imorgon, så kan han inte tillåta att jag kommer dit och umgås med hans vänner. Det gör mig mentalt utmattad att ens försöka tänka på detta. Min empati sträcker sig tyvärr inte till långsinthet. Då är ju Felicia fantastisk som har så pass mycket energi att hon orkar fatta beslutet att köra middag hos sig istället som jag kan komma på. Det gör mig fantastiskt glad att verkligen känna att någon vill ha mitt sällskap. Bra att lägga in som en mental anteckning till nästa gång jag känner mig låg och allmänt ointressant.

Igenkännande

Träffade en förebild på vägen upp till Hamra imorse. Det var en av katterna som var ute och rörde på sig. När hon såg mig reste hon på sig och gick målmedvetet fram halvägs emot där hon ålade sig ner på marken. En diskret om än självklar invit till att klappa och klia. Jag skulle inte vilja säga att hon tiggde, utan bara lade sig ner och väntade på vad hon ansåg självklart när hon såg någon som möjligen kunde bidra med lite kel. Inte kan jag stå emot en så naiv attityd... Jag smekte henne försiktigt över ryggen och kliade henne bakom öronen, och precis när jag började känna mig trygg och uppskattad så falnade hennes intresse, hon reste sig, och gick iväg. Kvar stod jag, lite vimmelkantig, väldigt snopen, och samtidigt, lyckligare.


Jag måste säga, att jag relationsmässigt känner mig som den där katten och hoppas att de jag träffar känner sig som jag kände mig i morse.


Själv känner jag mig lite omtöcknad efter att ha gjort upp med A om att vi ska lägga ner det intima i vår relation. Helt rätt förstås, men självförtroendet har varit bättre om jag ska vara ärlig. Det tillfälliga botemedlet choklad, extrem träning och nätragg av det väldigt snygga men lite enkelspåriga slaget är inte riktigt lösningen kanske.